Mina barn får inte allt de vill ha. Dels för att inkomsten inte tillåter och för att jag tycker det är onödigt med saker de inte har nytta av. På nätet har jag läst om de som säger att de inte har någon bra ekonomi men önskar ds spel och en massa annat som en unge kan önska sig? ÖNSKA!? Alla önskningar går inte alltid i uppfyllelse! Varför har vi sån press på att barnen ska ha allt sånt? Ska vi lära våra barn att vi ska göra allt för att tillfredsställa andras önskningar bara för att andra har? Barn måste också lära sig att man inte kan få allt! Förstår dagens barn vart pengarna kommer ifrån och hur mycket man måste jobba för att få ihop pengar till alla saker de vill ha? Självklart får man köpa vad man vill till sina barn men blir inte budskapet fel? Är det inte så barn lär sig att de som inte har allt är udda? Jag vet inte om de flesta bara blir sura över detta inlägg men jag Säger inte vad som är rätt och fel. Jag vill egentligen bara säga vad jag tycker. Är allt egentligen nödvändigt?, varför köper jag detta? Jag tror ärligt att vi behöver tänka till lite extra ibland.
De flesta vill ge allt till sina barn. Lite tid, kärlek, mys, och lek är inte fy skam det heller! Barn vill ha mycket, vår plikt som förälder är inte att ge allt!

Hur tror ni att det känns att ryckas ifrån sin familj och helt plötsligt stå i hallen hos främmande människor alldeles själv? Från att haft någon åtminstone en människa vid sin sida till att känna sig alldeles naken? Så kände jag trots att min tvillingsyster va med och att familjen inte va helt okänd. (Jag tänker inte gå in på något alls om den familjen, mer än att det va bra där och jag träffar dom än idag. ) Jag va nog en ganska snäll tonåring trots att jag ibland blev så arg så jag brydde mig faktiskt inte om något. Först undrade jag om någon ens skulle bry sig om något hände. Jag undrade vem jag skulle vända mig till när vi blev osams. Någonstans tyckte jag att jag va en hopplös människa.

Ibland visar det sig att de främmande människorna faktiskt bryr sig. Man är inte så ensam som man kanske trodde. Det visar sig ibland att man faktiskt kan få lyckan att få en ny/till/större familj. För det är faktiskt vad det är LYCKA! <3

Vill också tillägga att familjen jag/vi bodde hos betyder så oerhört mycket! Så himla underbara! <3

Någon gång i livet gör vi alla misstag. Vad vore livet om man aldrig kunde glömma och förlåta? <3

Jag har bott i forsterfamilj. Detta handlar dock inte om den familjen som jag bodde hos. Där emot har jag hört mycket och läst mycket om olika familjer.
För det första så undrar jag om de som väljer att bli fosterfamilj verkligen
har tänkt på det ordentligt? Vad det egentligen betyder att ta sig an en främmande människas liv? Någon som kanske levt ett "onormalt" liv i några år? Är de beredda på ett enda stort kaos? Att ge upp sitt "eget" liv till en början, att sätta sin egen familj åt sidan en period, beredda på att ta in en ny familjemedlem, att göra allt och till och med visa kärlek för någon annans barn?
Alldeles för ofta hör man om barn som hamnat i en dålig familj. En familj som
ibland kan vara värre än den man va i innan.... Jag tycker verkligen att det är
sorgligt! Vad har de har människorna gjort för att förtjäna något sådant? De har inte valt att komma till världen, de har inte valt att någon främmande människa helt plötsligt ska "bryta" sig in i deras liv och bestämma allt! Om man inte är beredd på att älska, tro och satsa på en människa så förtjänar man inte heller den personens närvaro!