Ja, jag har faktiskt haft ganska mycket att må dåligt över. I årskurs 6 hade jag piss betyg, hela mitt liv hade varit upp och ner vänt. Sexuellt utnyttjad, levt med soc i hälarna, flyttat hit och dit, slutade 7:an med skit betyg (som jag jobbade upp till nian), flyttat till foster familj. Ja hela min värld har varit uppochner vänd. Jag syselsatte mig ofta för att inte tänka på allt som hänt. Det blev min sköld. Men när jag flyttade ihop med Jonny och hamnade i Malmö, på en plats där jag inte kände någon och gick hemma hela dagarna så kom ångesten, rädslan och jag orkade ingenting. Jag låg oftast i sängen. Jonny kom hem från jobbet och undrade varför det inte hade hänt något. Mitt svar som vanligt va: Jag mår inte bra, jag är så trött. Så höll det på ganska länge. En dag låg jag och funderade på varför jag bara låg, varför jag inte gjorde något. Mitt svar till mig själv, jag mår dåligt, jag orkar inte, jag är för trött. Jag funderade på varför jag mådde dåligt, vad hjälpte det att ligga i sängen? .. Jag sa till mig själv: Stephanie, för helvete vad FAN tjänar du på att ligga i denna JÄVLA sängen, vad är det som förändras mer än att ditt liv springer förbi dig? Nä just det! Inte ett JÄVLA SKIT! Jag beslöt mig helt enkelt för att jag inte kunde ligga där. MEN när jag sen fick Melwin så började detta komma tillbaks. Min fina älskade Jonny fanns alltid vid min sida och stöttade mig så gott han kunde. Men jag tog beslutet igen. Att lämna allt det gamla bakom mig. Varför må dåligt över något som inte kan förändras? Vill jag verkligen "slösa" mina dagar, mitt liv på att ligga i en förbannad jävla säng!? Vill jag sitta i den här förbannade lägenheten och må dåligt? Nä för det är inte lönt. Inget blir ogjort iallafall. Jag kan hjälpa mig själv, ingen annan. Det är klart att man ska få må dåligt, det gör väl alla till och från? Men man kan inte gräva ner sig, allra helst inte när man är förälder. Jag har varit med och satt ett liv till denna världen. Jag VALDE och BESTÄMDE att han skulle få all min kärlek, all min "lediga" tid och att jag skulle/ska göra allt för honom! Han har inte valt att komma till denna världen och har defenetivt inte valt mig/oss som föräldrar. Klart att våran fina lilla pojke ska få ett liv som han förtjänar och att få vara barn och ha föräldrar som orkar med att leka med honom, lära honom saker, ha tid för honom, att älska honom över allt annat!

Må dåligt, res dig och lev livet!      

Jag har så himla svårt att gå och lägga mig. Jag vet verkligen inte varför. Jag kan nästan somna i soffan men ändå går jag inte och lägger mig och sen blir jag för pigg för att sova.... Så otroligt jobbigt.

Idag hämtade jag mitt paket! Så himla skoj! Hoppas att grejerna fungerar   Asså det är inte så att jag måste se ut på ett visst sett och det handlar inte om att vara "finast". Jag vill trivas med mig själv och känna att jag faktiskt är fin. Om man kan förändra saker och tror att man mår bättre/ blir nöjdare med det, så varför inte försöka? Jag har en så otroligt fin pojkvän och skulle inte vilja byta ut honom mot något annat ABSOLUT INTE! Jag vet att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Efter 7år i med och motgångar så vet man det    Jag vet att han tycker att jag är fin som jag är men det handlar inte om det. Det handlar om att jag ska trivas med mig själv och vara nöjd över den jag är. Om man känner sig fin och nöjd över sig själv så blir man gladare också.

Det är UNDERBART att vara mamma. Jag älskar att umgås med min fina son, att skratta med honom, leka med honom, ha honom med typ överallt. Det som är det jobbiga är när man själv är sjuk eller inte har någon ork. Allt blir tusen gånger jobbigare. Innan jag blev mamma och hade tex 39 graders feber så sov man bara. Men 39 graders feber och ett barn... Ja, det säger ju sig självt att man inte har något val än att kliva upp, vara så trevlig man bara kan och fixa det han behöver. Men alla de fina dagarna då alla mår bra och vi har så skoj tillsammans övervinner allt! Sån kärlek är så svår att beskriva. Det är något som bara föräldrar kan känna!